Glad Midsommar alla Liberty Lounge-läsare! Vad gör man hellre i dag än funderar på lycka och Adam Smith?

Häromdagen lanserade jag mitt briefing paper ”Marknad skapar lycka” på ett fullsatt rapportsläpp, kanske höjdpunkten hittills under min tid på Timbro. Rapporten går i korta drag ut på att den stora flora av intellektuella som gång på gång återkommer till att människor mår allt sämre och är allt olyckligare – de har fel. Empiriska data visar att människor är lyckligare än någonsin förr.

Det finns dock en tänkare som verkligen inte haft fel om lyckan – Adam Smith. Efter seminariet uppmärksammade Niclas Berggren, som forskat om lycka och ekonomisk frihet samt deltog i panelen, mig på att den gamle skotten skrivit en del intressanta saker om lycka. I Nationernas välstånd spekulerar han kring vilket samhälle som är det lyckligaste:

It deserves to be remarked, perhaps, that it is in the progressive state, while the society is advancing to the further acquisition, rather than when it has acquired its full complement of riches, that the condition of the labouring poor, of the great body of the people, seems to be the happiest and the most comfortable. It is hard in the stationary, and miserable in the declining state. The progressive state is in reality the cheerful and the hearty state to all the different orders of the society. The stationary is dull; the declining melancholy.

Smith sätter här fingret på ett fenomen som lyckoforskningen kom att verifiera långt senare – att tillväxt är viktigare än rikedom och att nedväxt är värre än fattigdom.

Adam Smith var lycklig.

Vad menar jag med det? Jo det är tydligt i lyckoforskningen att befolkningen blir lyckligare i länder som blir rikare. När ekonomin sedan kommer in i en recession, och människor får det materiell sämre, då blir de också mindre lyckliga. Även om recessionen bara minskar ekonomin något, sjunker den genomsnittliga lyckan långt under den nivån där den var senaste gången ekonomin var så stor. Nedväxten är värre än fattigdomen. Exempelvis har Venezuela tappat otroligt snabbt i lyckomätningarna det senaste decenniet i takt med att ekonomin kraftigt försämrats.

Detsamma gäller stagnation. De östeuropeiska befolkningarna som befann sig bakom järnridån hade det ändå ganska gott ställt materiellt, globalt sett. Men deras tillväxt var i stort sett obefintlig. Det (och många andra faktorer som avsaknaden av ekonomisk frihet, individuell autonomi och valfrihet) gjorde att befolkningarna i genomsnitt var lika lyckliga som afrikanska länder med utbredd undernäring.

När ekonomin väl fick fart, efter murens fall, ökade också lyckan i dessa länder snabbt, snabbare än ekonomin. Idag är befolkningarna i Polen, Tjeckien, Slovakien och Rumänien alla lyckligare än de i Japan, Sydkorea och Bahrain trots att de senare är betydligt rikare.

När det kommer till lycka borde vi borde lyssna mer på Adam Smith än på moderna filosofer.

P.S. Liberty Lounge har varit lite inaktiv den senaste tiden och de oregelbundna utgivningstakten kommer att fortsätta framöver. Men den 1/7 åker jag och Carissa till Argentina och stannar i över en månad. Då utlovar jag spännande berättelser från ett land i en libertariansk saltomortal som ingen vet vart den kommer land D.S.